Ines - Mitt livs kärlek ♥

 
Bilden är fotad hos danielphoto i vecka 33 :)
 
 
Graviditeten med Ines upptäcktes eller anades när vi var i fjällen under påsk.
Jag som alltid gillat fika, efterätt och godis hade helt plötsligt inget sug alls efter detta.
Det var när Petters mamma frågade om jag ville ha efterrätt och jag svarade nej som jag insåg att nått inte stämde ;) När jag dessutom mådde illa i bilen hela vägen hem så kändes det rätt troligt att det var någon som flyttat in i min mage. Dagen efter så köpte jag ett gravtest som visade positivt! ÄNTLIGEN så skulle det bli våran tur, som vi längtat, önskat och drömt! ♥ 
 
 
 
 
 
Vårt första besök hos barnmorskan blev kring vecka 10 någon gång, där räknade hon ut att 24 December skulle bli vårt preliminära bf datum. Vi hade prickat in det enda datumet på hela året som man helst ville undvika ;) RUL blev inbokat ganska sent, i vecka 19 ungefär.. Kring vecka 12 så började det kännas annorlunda, alla gravidtecken bara försvann, precis som det gjort gången innan då det slutade i ett missfall, så jag bokade in ett privatultraljud för att stilla oron. Glädjen var stor när allt såg bra ut och det lilla hjärtat där inne pickade på :) kort därefter så bestämde vi oss för att berätta, och att lägga upp den där bilden på facebook var otroligt nervöst, men även ett sätt för mig att bestämma mig för att börja lita på att vi faktiskt skulle bli 3, sluta oroa mig och äntligen bara få vara glad.
 
 
 
Glada och förväntansfulla på ett av sommarens bröllop, här visste de flesta om det, och magen hade definitivt börjat synas! Trots att jag varit så svullen av all vätska så har jag ändå alltid känt mig jättefin i min mage :)
 
 
Kändes som att vi gick och väntade på RUL hela sommaren, jag som är nyfiknast i världen fantiserade dagarna långa hela semestern om vem det var som bodde i min mage och ville att tiden skulle gå fortare! Efter detta besök så blev bf datumet flyttat till 27:e December istället för julafton, och ett nytt ultraljud i v.32 bokades in då min moderkaka låg lite väl nära Ines väg ut, men detta var inget jag oroade mig för. Och efter besöket i v.32 så såg allt bra ut och vi hade fått se Ines en extra gång :)
 
Petter har varit fantastisk under hela graviditeten! Han har såklart varit med på alla barnmorskebesök och ultraljud, och hemmavid har jag blivit bortskämd som vanligt :)
 
 
 
Uppe på fjälltoppen under jaktpremiären! Vädret var perfekt, jakten var jätterolig och jag orkade gå omkring en heldag på fjället. Upp och ner fick jag åka helikopter, och tur var nog det ;)
 
 
Jag mådde otroligt bra under hela min graviditet, kan egentligen inte klaga på nått alls!
Den första tiden mådde jag lite illa, men det gick över fort.
Sista delen av graviditeten så hade jag mycket halsbränna, kramp i vaderna ibland på natten, dålig hy och samlade på mig mycket vätska så att jag dessutom fick karpaltunnelsyndrom och fick använda skena natt som dag. Men som tur är så finns det både medicin, stödstrumpor och andra hjälpmedel som lindrade :)
 
Jag har såklart varit trött emellanåt, men ändå haft ork att tex. renovera och julshoppa i London i v.32 :) Har känts bra att jag kunnat vara så pass aktiv och sluppit tex. foglossningar. Kanske att dom började komma kring sista veckan innan ines tittade ut. Den veckan gick jag nämligen med stödbälte och låg på soffan varje kväll efter jobbet. Mitt sötsug försvann totalt, blev istället konstant törstig och drack flera liter vatten om dagen, samt att mattiderna blev viktigare :) 
 
 
 
Bilder från vecka 29, 32, 35, 37 och 38 - Sista magbilden är tagen 4 dagar innan Ines kom. 
 
 
Har haft sån tur att jag klarat mig från lös hud på magen, gravidkilona försvann nästan på en gång och jag har inte fått en enda bristning på magen! Det trodde jag verkligen inte att jag skulle slippa, men jag tänker att saker som kanske har spelat in är tex. alltid dricker vatten och så alltid gjort i många år, använder en bra duscholja från L'Occitane, att jag inte fick en så stor mage, att ines kom 2 veckor tidigare och att jag smörjt in magen om än väldigt sporadiskt.
 
 
 
 
Min plan var att hinna varva ner och förbereda allt innan Ines var planerad att komma. Så jag tog ut sparad semester och planerade att vara ledig i 3 veckor innan hon skulle komma :) Jag hann inte ens vara hemma en hel vecka från jobbet innan hon, 16 dagar tidigt bestämde sig för att det var dags! Så den där filmen om profylaxandning hann inte ses, boken om att föda utan smärta blev inte läst klart, bb-väskan hann aldrig bli packad, förlossningsbrevet aldrig skrivet, och allt hemmavid som jag planerat att ha fixat förblev oklart. Men det gick bra ändå :) Jag tror att många tips jag fått, och det jag hann läsa som jag tyckte verkade vettigt har fastnat i bakhuvudet och kom till användning både medvetet och omedvetet.
 
Men jag tror faktiskt att hennes tidiga ankomst kan ha varit bland det bästa som kunde hända mig då jag annars säkert hade oroat ihjäl mig. Funderade såklart mycket på slutet hur jag skulle reagera på smärtan, var rädd för att få panik och känna mig otrygg. Jag plöjde nätet på förlossningsserier och läste förlossningsberättelser i hopp om att hur nu än min förlossning skulle komma att se ut, så kanske jag skulle känna mig lite förberedd iallafall. 
 
Min barnmorska Lena på MVC hade hela tiden sagt till mig att tankens kraft är stor, och i vanliga fall så lever jag verkligen efter detta! Men i det här fallet hade jag så svårt att tro att jag skulle kunna använda mig av detta under förlossningen. Men jag hade fel! Det är så lätt när man hör andra berätta eller läser andras förlossningsberättelser att bara ta in det värsta eller tänka att sån där tur kommer jag aldrig ha. Men den där urkraften som infinner sig gjorde iallafall att jag kände mig otroligt stark inombords, och dom positiva tankarna infann sig även dom.  
 
 
 
 
Förlossningen
Vaknade just efter midnatt av att det högg till i magen och av att det kändes som att det sipprade ut lite vatten. Jag hade haft nån enstaka förvärk dagarna innan och detta kändes ungefär som då. Jag tog en värktablett, la mig på värmedynan, andades genom värkarna och försökte somna om utan framgång. Värkarna blev intensivare och kom tätare, nu fick jag till och med grina lite ibland när det kom en värk. Började klocka värkarna, var då 3min mellan värkarna. Vid kl.03 så väckte jag Petter och han ringde till BB som tyckte att vi skulle komma in. Nu i efterhand tycker man att vi borde ha fattat att det satt igång på riktigt, men vi båda var så inställda på att hon skulle komma mycket senare. Så vi for in utan packad bb-väska i tron om att jag skulle få nått att sova på och att vi skulle få åka hem sen. 
 
När vi svängde in till NUS så frågade Petter om jag ville att han skulle köra till dörren eller om jag trodde att jag orkade gå från parkeringen, jag valde det sistnämnda och vi parkerade och började promendera den lilla biten till förlossningen. Vid varje värk som kom under denna lilla promenad var jag tvungen att stanna och andas, först nu började det gå upp för mig att det kanske var allvar. 
 
Vi ringde på dörren och barnmorskan Jessica öppnade och tog emot oss. Sen fick vi fick komma in i ett rum och jag fick sätta mig ner i en fotölj i ca. 30min medans hon kollade mina värkar och ines hjärtljud. Efter detta så blev jag undersökt, vattnet gick även i samband med detta. Fick en chock när hon sa att jag var öppen 7cm och att det skulle bli barn idag! Petter frågade hur länge det brukade ta att öppna sig helt, och hon svarade ca 1cm/timmen, men att detta verkade gå fortare eftersom att det gått så snabbt hitills! Hon gick iväg för att förbereda en förlossningssal och i samma stund som hon lämnade rummet så började jag grina, vi hade ju ingen bb-väska och vi hade ju inte städat hemma!!! Petter påstod att det skulle gå bra iallafall ;)
 
Kände mig både nervös, rädd, peppad och redo på samma gång! Jag skulle föda barn, vilken känsla!!! Vi blev hämtade och började gå den lilla biten till förlossningsrummet, även nu fick jag stanna till vid varje värk och bara "ta den" innan jag kunde promenera vidare mot rummet. Väl där inne så fick jag byta om till sjukhusskjorta och lägga mig ner på sängen. Och Petter fick ringa och smsa våra närmsta att det var på gång :)
 
Eftersom att jag inte hade hunnit skriva något förlossningsbrev så frågade Jessica hur jag tänkt kring smärtlindring, jag bad om att få epidural och sa att jag kan tänka mig att testa lustgas men var rädd för att känna mig yr/full, att jag vill vara närvarande och klar i huvudet. Hon ringde efter narkosläkaren och medans vi väntade så började jag testa lustgasen, kände inte av någon yrsel. En timma senare, kring kl.05 så blev jag undersökt igen, var då öppen 10cm. Åter igen sa barnmorskan att detta går fort fram, inget 1cm/timmen här inte! Och jag kände hur detta fyllde mig med positiv energi! Förhoppningsvis så skulle jag slippa en långdragen förlossning! Och så kände jag mig lättad över att jag upplevde smärtan som hanterbar, inte alls som jag föreställt mig att det skulle kännas. Här hade jag klarat hela öppningsfasen utan större problem, fy fan vad bra jag är! 
 
Mitt i allt detta så blev jag plötsligt superhungrig, och frågade om det gick att få något att äta? Jessica frågade om jag verkligen trodde att jag skulle kunna äta nu och jag svarade surt JA! In kom det en macka och blåbärssoppa, tog min efterlängtade tugga och insåg att det blir nog allt jag får i mig. Jessica hade haft rätt, det gick inte att äta överhuvudtaget nu! :)
 
När jag väl var fullt öppen så tog det ca.2h timmar tills Ines kom ut. Jag upplever dom två timmarna som kanske 40min max! Kändes som att det gick otroligt snabbt! Värkarna blev väldigt intensiva men det tog ett tag innan ines kommit ner ordentligt och jag skulle få börja krysta på riktigt. Jessica satte en elektrod på Ines huvud för att hålla koll på henne och bad mig ändra position flertalet gånger, det kändes lättare sagt en gjort varje gång. Och efter varje ändring så var det som att kommande värk blev extra intensiv.
 
När narkosläkaren väl kom så var det försent och jag hörde hur Jessica bad honom gå, att det var ingen idé nu. Så lustgas blev den enda smärtlindringen.
 
Barnmorskan Jessica var superbra, samma barnmorska som tog emot oss och undersökte mig. Upplevde henne som rak och ärlig, lite "hård", hon sa vad jag skulle göra, gav mig tips, var positiv och peppande utan att för den delen dalta med mig och var förklarande utan att jag ens frågade något. Precis som jag skulle ha önskat i förlossningsbrevet om jag hade hunnit skriva ett!
 
Jag hade krystvärkar från 06.45 ( ines är född 07.18) och nu kom ytterligare en barnmorska in, Malin. Denna blev senare den nya "huvudbarnmorskan" eftersom att Jessicas skift slutade kl.07, hon blev då utbytt mot ytterligare en ny barnmorska, som förövrigt visade sig vara en gammal arbetskamrat till Petter. De nya barnmorskorna var toppen de med även om jag föredrog Jessica, då jag "lärt känna henne" och kände mig väldigt trygg. De barnmorskor som var med i slutet minns jag knappt något av, dom kom in alldelens i slutet och under den här tiden var jag så inne i mig själv, blundade mest och var totalt fokuserad, allt runtomkring blev obetydligt. Det viktiga var att jag hörde deras guidning, och det klarade även dom nya barnmorskorna galant. 
 
När det väl var dags att krysta på riktigt så fick jag lämna ifrån mig lustgasen. Hade Petter och en barnmorska på var sida om mig, som hjälpte till i varje krystvärk. Mina värkar var till en början inte nog långa, så dom började förbereda värkstimulernade dropp och sugklocka. Både sugklocka och droppen är något jag under hela graviditeten sagt att jag verkligen inte vill ha! Minns att jag tänkte att det var ju jävla typiskt att jag inte bara skulle få vara utan den smärtlindring jag velat ha, nu skulle även detta ske! Men nu började det hända nått, det var som att hoten om detta satte igång värkarna ordentligt! Nu hörde jag även hur Petter sa att man såg huvudet och ljusbrunthår, att höra detta gav mig ny energi! :) I det här stadiet var fortfarande barnmorskan Jessica med och barnmorska nr.2, Malin hade nyligt kommit in i rummet och börjat hjälpa till. Nu fick jag nog långa värkar för att det skulle gå framåt, så varken sugklocka eller dropp behövdes!
 
Näst sista värken minns jag att jag tänkte att jag ska fan inte ha en till sån här värk, nästa gång då jävlar ska hon ut! Och så blev det :) Väntade mig barnskrik när ines kom ut, men det var helt tyst. Och det tog en liten stund av massage innan hon gjorde sig hörd. Att höra hennes röst kändes otroligt skönt och lättande, hon mådde bra! Var nästan som i chock när allting var över, det så himla skönt att det var klart! Och high five till mig själv som klarat det!! Var även så förvånad över att det inte gjort lika ont som jag föreställt mig att det skulle göra, att smärtan faktiskt varit hanterbar under hela förlossningen. Jag var och är oerhört stolt över mig själv. 
 
 
 
På bilden ligger vi fortfarande i förlossningsrummet och har precis fått in lite fika. 
 
 
Jag upplevede min förlossning som otroligt positiv, en drömförlossning! Jag var på sjukhuset i ca 4h och hade krystvärkar i ca. 30 min, jag hade inga bristningar efteråt och behövde därför inte sys något, tack vare att jag kunde pausa tryckandet när vävnaden skulle vänja sig, och att jag hade superbra barnmorskor som guidade mig och fick mig att känna mig trygg. Jag kan till och med känna att det var en sån otroligt häftig upplevelse att jag ibland önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och få göra om det. 
 
 
 
 En nyfödd ines på BB den 11 December.
 
Vi stannade på BB i två dygn och hade det riktigt mysigt. På BB var det rätt lugnt, snön yrde utanför, och i vårt fönster lös adventsljusstakarna fint :) Vintern och julstämningen kom med Ines :) Men det var såklart ännu mysigare att få komma hem och framförallt ligga i våran egna säng! 
 
 
 
 
 
 
Tiden hemma har varit otroligt bra, alla säger hela tiden vilken snäll och nöjd bebis det är vi fått, och det är verkligen sant. Det är oftast bara en liten stund på dagen som hon är ledsen, och det verkar vara då hon får lite magknip. Annars sover hon mest och är en riktig gladskit som pratar och ler så det glittrar i ögonen :)
 
Dessutom så älskar jag min kropp mer nu än någonsin, den är fantastisk! Jag har ju inte direkt någonsin varit vältränad, så att min kropp återgått till den vanliga formen så snabbt och att den klarat graviditeten så bra är helt fantastiskt! Jag känner mig som en tigermamma som klarar precis allt!  Njuter verkligen av tiden hemma och har svårt att se att jag mot slutet av den här föräldraledigheten ska längta efter att börja jobba och träffa vuxet folk på dagarna ;) Trivs så otroligt bra överhuvudtaget med att bara vara hemma i vårt alldelens egna hus. Ser framemot en härlig vår/sommar, promenader med vagnen i fint väder, chans att pyssla lite här hemma och vara lite kreativ när tiden ges, se hur ines utvecklas och blir större, och har en stor vision om att bli oerhört duktig på att dokumentera detta på olika sätt.
 
 
 
När ines var 8dagar gammal var vi hos danielphoto i Luleå :)
 
 
 
 
 
 
 
Enda gången jag egentligen har varit orolig efter ines ankomst var ca. 3 veckor efter förlossningen då jag fick lunginflammation och var rätt dålig i några dagar. Men som tur var så smittades aldrig ines! Det tog 3 dagar med 40 graders feber innan jag sökte hjälp. Så efter att ha legat inne på infektionskliniken på NUS och fått dropp, antibiotika och annan medicin intravenöst så kände jag mig som en ny människa! Tydligen så är man mer mottaglig för infektion efter en graviditet/förlossning, och risken för lunginflammation ökar om man haft det förut, vilket jag har flertalet gånger. Men två dagars intravenös behandling och sedan penicillinkur gjorde susen och jag kände mig frisk bara efter någon dags behandling.
 
 
 
 
Snart fyller Ines 3 månader och jag lovar att jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar henne. Kan inte sluta titta på henne, och varje gång hon ler så smälter mitt hjärta totalt. Hon är verkligen det största som hänt mig och livet blev verkligen perfekt och fulländat när hon kom ♥ 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer
Postat av: Evelina Sandström

Åh så fint inlägg, blev alldeles tårögd av förlossningsberättelsen. Inte nog med att vi har samma namn, när jag läser dina positiva tankar kring diverse ting känner jag igen mig i mig själv:) jag tror man kommer långt på det!:) såg även i förra inlägget om hundar och blev fundersam om någon av på de två första bilderna var engelsk setter? Är uppväxt med såna hundar, men de vi haft har varit svartvita så blev osäker:) nåväl! Efter detta inlägg blev jag laaaagom peppad på förlossningen! Längtar så jag spricker :) ha det bra! /Evelina

2015-03-15 @ 18:56:59
URL: http://skorpionsolar.blogg.se/
Postat av: Evelina Sandström

Min nuvarande blogg är alltså skorpionsolar.blogg.se där jag skriver om min graviditet mm:) skorpionsolen som blev länkad i min kommentar är en gammal!

2015-03-15 @ 18:59:36
URL: http://skorpionsolar.blogg.se/
Postat av: Evelina Sandström

Min nuvarande blogg är alltså skorpionsolar.blogg.se där jag skriver om min graviditet mm:) skorpionsolen som blev länkad i min kommentar är en gammal!

2015-03-15 @ 18:59:37
URL: http://skorpionsolar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0