evelina

När jag var liten så var min mormor Gunilla min bästa vän, vi pratade jämt med varandra i telefon, hon hälsade på och jag sov jämt över. Och trotts att hon inte var gjord av pengar så gjorde hon verkligen varje dag till en underbar dag för mig! Vi drack mjölk ur champange glas, plockade liljekonvaljer och fyllde hela huset med väldoft, jag fick sitta på hennes pakethållare med en filt under rumpan medans vi for ut på äventyr, hon bäddade sängen med mina favorit påslakan, vi såg bingolotto och hon lärde mig dansa till musiken i pauserna trotts att vi inte ens alltid hade lotter.

På sommrarna brukade vi ligga på filtar under hennes poppel i skuggan, mysa och läsa böcker, hon lät mig plocka hennes finaste blommor ur trädgården bara för att jag skulle kunna göra den finaste buketten.
Varje morgon fick jag frukost på sängen och än idag så sjunger hon samma låt :) häääär koooommmer fruuukosteeeen osv. osv. osv. (sankta lucia melodin). Hon valde att göra allting lite extra för mig, och det där lilla extra är bland de bästa minnen jag har.

Mina föräldrar separerade, tog ut ilskan och besvikelsen på varandra vilket gick ut över mig och min älskade lillebror Axel. En kväll efter år av rent helvete, bestämde jag mig för att det fick vara nog och en morgon när jag egentligen skulle ha hoppat av bussen vid gammelgårdens mellanstadie, så åkte jag vidare, hem till min mormor och där stannade jag. Orolig till döds för min lillebror, men jg hade insett att jag måste rädda mig själv.
Något år senare så kom även min lillebror Axel till mormor och jag kunde äntligen andas ut.
För hur jobbigt det än har varit och hur mycket min mormor än har tvivlat på sin förmåga så har vi aldrig haft det så bra någonsin som när vi var hos henne. Hon är den enda trygga och fasta punkten i våra liv än idag.

Utan min mormor kan jag lova er att jag inte hade funnits idag, jag ville dö redan på mellanstadiet, och min mormor är min räddande ängel. Hon är den som har rett upp min om jag själv hade fått välja själdestruktiva period, stått vid min sida i vått och tort, tagit hand om mig när jag har gråtit mig själv till söms varje natt, gett mig styrka att leva och även gett mig visdomsord på vägen. Hon är den som är stolt över mig och den enda som jag egentligen vill göra stolt! Jag vill lyckas inte bara för min skull, utan även för hennes skull.

Jag har nog aldrig varit så rädd någonsin som när min mormor och jag körde bil en sommar då jag just tagit körkort. Vi var påväg ut till frevis och plötsligt fick min mormor vad vi trodde var en hjärtinfarkt. LIVRÄDD körde jag så fort jag kunde till akuten och medans min mormor undersöktes så gick det verkligen upp för mig. Jag hade egentligen ingen annan att ringa. Visst, jag har mina vänner, Petter, Axel och alla andra i min familj, Men jag har ingen annan som är som min mormor. Jag skakade, tårarna forsade och jag fick inte fram ett enda ord, och ni kan juh gissa vem som fick trösta vem. En vinter när jag var i ume hände samma sak, min morfar ringde mig sent och berättade att min mormor hade fått åka in på aktuen och att axel var hos honom. Sekunderna från att han berättade det för mig, fram tills det att jag ringde mormor och att hon svarade han jag få panik tusen gånger om.
När mormor svarade i mobilen så fick jag åter igen inte fram ett enda ord, jag hyperventilerade och grät.
Då får jag höra från andra sidan luren:
- Åhh! jag som sa att Staffan inte fick ringa dig! Det är ingen fara med mig Evelina, jag mår bra och lever, du behöver inte gråta!

Än idag så är min mormor det bästa jag har och någonsin kommer att ha. Hon är fantastisk och underbar på alla sätt och vis. Och jag kan bara önska att hon skulle kunna se sig själv genom mina ögon och känna som jag känner genom mitt hjärta. Det finns verkligen ingen som min mormor, Orden räcker inte ens till när jag ska beskriva vad jag känner, men för mig är ingen lika värdefull och speciell som hon.

ett liv utan människorna man älskar är inget liv.
ett liv utan dig är inget liv,